Spaning.se – en Blogg om utveckling!

Utveckling – näringsliv, föreningsliv, personlig utveckling eller organisationsutveckling!

Spaning.se är en blogg med reflektioner om dagens samhälle, utveckling samt funderingar och aspekter om varför och hur man lyckas, ur så väl personligt perspektiv som ur organisatoriskt.

Inläggen handlar om allt från personliga reflektioner till aspekter från näringsliv och föreningsliv utifrån från flera års erfarenhet som företagsledare, idrottsledare, styrelseledamot och entreprenör samt idéspruta i allmänhet.

Lite om Bakgrund

Du kanske funderar på varför jag har startat denna blogg, vilket jag inte egentligen inte själv är helt säker på men min kollega Mr Christer är en starkt bidragande orsak.

Detta då han under flera års tid ”fått ta del av” mina åsikter, synpunkter, funderingar och erfarenheter om träning, fotboll, personlig utveckling, organisationsutveckling, idrottens utmaningar och mycket annat.

Detta då jag sedan ca 13 år tillbaka varit engagerad som funktionär inom idrotten. Först som ledare och sedan även som drivande i marknads-, utbildnings- och utvecklingsfrågor, där jag sedan 2013 haft rollen som ordförande i en av Helsingborgs största fotbollsföreningar.

Under min tidigare karriär som yrkesofficer i Försvarsmakten hade jag bl.a. förmånen att få ägna mycket tid åt FYS/FYT (Fysisk Spänst/Fysisk Träning) för både egen del men också som ledare inom detta vid värnpliktsutbildning.

Olika former av träning och intresset för balansen mellan kropp och själ har sedan följt mig genom åren där jag både fått möjligheten och tagit vara på de möjligheter till utbildning som skapats och erbjudits.

Min ambition med denna blogg är således att bidra med tankar, idéer och funderingar om idrott, träning, personlig utveckling, organisationsutveckling samt föreningslivets roll och betydelse för samhället, där jag hoppas att detta kan komma till nytta för flera.

”Den som inte kan göra det den vill, får göra vad man kan…”

Om rädsla

”Anledningen till att människor inte gör sin röst hörd är att de kan ha fel…
Jag har sällan fel, så jag säger det jag vill!”

”Det är bättre att göra fel än att inte göra något alls…”

Hur lyckas man?

Att lyckas är ett relativt begrepp där man för att kunna svara på detta bör ställa sig ett antal frågor, analysera dessa och sedan utvärdera dess olika faktorer och där processen kan beskrivas med olika faser:

1. IDENTIFIERA

Vad vill vi uppnå?
Vad krävs för att vi ska uppnå det vi vill?
Vad hindrar oss från att uppnå det vi vill?

2. SAMMANSTÄLL

Utifrån svar på frågeställningarna från ovan kan man sedan jobba fram ett underlag för mer konkret handlingsplan med prioriterade insatser.

3. BESLUTA

Besluta om genomförandet av handlingsplan, tilldelning av resurser (personal, materiel, ekonomi), tidsaspekter för genomförande samt när och hur uppföljning ska ske.

4. FÖRANKRA

Förankra beslutet med syfte, motivation och förväntat resultat för de som påverkas av detta. (Medarbetare, kunder, leverantörer)

5. GENOMFÖR

Påbörja genomförandet enligt plan.

6. UTVÄRDERA

Följ upp genomförda insatser, löpande, och enligt gällande planering.

7. ANPASSA

Om inte resultatet motsvarar förväntningarna eller om nya ingångsvärden uppstått bör anpassning av handlingsplanen genomföras.

8. KOMMUNICERA

Kommunicera resultaten från uppföljningen till berörda samt även genomförda anpassningar.

Om ni "lyckas att lyckas" med hjälp av denna beskrivning kan jag inte svara på, då Ni endast kan besvara detta själv.

Detta kan vid den snabb anblick tyckas vara en enkel modell, men där man ofta faller på förankring, utvärdering, anpassning och slutligen kommunikation.
"Vad man kommunicerar, hur och när" är ett helt eget område som troligen kommer ligga till grund för ett framtida inlägg.

Tills dess – lycka till och håll ut!

Utan spaning, ingen aning…

Solen bör skina på alla!

I såväl yrkesliv som i ideell verksamhet stöter man i ledande position ofta på utmaningar vid hantering av personal.

Säkerställer man att man har en organisation med resurser för verksamheten har man kommit en bit på vägen. Dock uppkommer det ofta situationer där detta inte är tillräckligt och där man ställer sig frågan – ”Varför når vi inte våra mål inom utsatt eller uppskattad tid?”.

Svaret kan vara kopplad till den kommunikationsstruktur som finns inom organisationen där man kan säkerställa att det inte är detta som är orsaken genom att identifiera:

1. Beslutsprocess

Vem visar vägen och fattar de styrande besluten om vägval, tidsaspekter, resurstilldelning, budget samt uppföljning och utvärdering?

2. Kommunikationskanaler

Hur kommuniceras information och beslut?
- Vid möten
- Via E-post
- Via Telefon
- Via SMS/Meddelanden

3. Dokumentation

Hur dokumenteras beslut, vidtagna och utförda åtgärder

4. Rutiner

Hur genomförs fattade beslut och av vem

5. Uppföljning

Hur följs genomförd verksamhet upp och utvärderas
Finns det någon anpassningsprocess efter utvärdering?

Kan man svara på frågorna ovan så har man troligen en fungerande strukturell plattform att utgå ifrån, finns frågeställningen kvar om ”Varför når vi inte våra mål inom utsatt eller uppskattad tid?” så ligger troligen svaret på det individuella planet där man bör ställa sig frågan:

”Vem har vi i organisationen (kompetens, förmåga, måluppfattning, egna intressen)?” – Har vi rätt person på rätt plats?

Är svaret på ovan ”JA” så handlar det många gånger om personella relationer där avsaknad av uppskattning, missförstånd och ifrågasättande kan vara faktorer som spelar in.

Dock kan man vid hantering av personal emellanåt stöta på ”Sunspotters” där man kan vara tvungen att ta till helt andra åtgärder för att hitta en lösning på problemet.

”Sunspotter” – en person som ständigt söker upp ljusa fläckar i tillvaron och drar sig undan när skuggan kommer. Den djupare innebörden omfattas av att personen i fråga gärna tar del av framgångar och exponerar sig själv i samband med dessa men drar sig undan när de ”mörka molnen” närmar sig.

Målet är allt

Jag får ofta frågan om hur jag hinner med de olika engagemang, uppgifter och åtagande jag har i mina roller som förälder, företagsledare, föreningsengagemang, nätverkare och allmän idéspruta och drivkraft. Många gånger får jag höra uttalande som ”jag har inte tid” och ”jag hinner inte” med motiveringen ”jag har så mycket att göra”, ”jag är så stressad” då jag ofta funderar på om det är detta som är den egentliga kärnan.

Faktum är att vi alla har precis lika mycket tid att disponera, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och 365 dagar om året. Det handlar egentligen bara vad vi fyller vår tid med och hur vi hanterar denna.

Frågor man kan ställa sig för att medvetandegöra detta är:

Vad gör jag?
Vad vill jag göra?
Vad kan jag göra?
Vad måste jag göra?

Utifrån de svar man får på detta kan man sedan ställa sig frågan om man gör rätt saker, hur mycket tid man lägger på dessa samt hur man kan prioritera och reducera sina olika åtaganden.

Spaningen för detta är

Sätt upp din vision för ditt liv
Sätt upp realistiska mål
Bryt ner målen i konkreta uppgifter
Följ upp, utvärdera och anpassa utifrån måluppfyllnad

Utan spaning – ingen aning…

Inom försvarsmakten

Som jag nämnde i tidigare inlägg jobbade jag bl.a. med utbildning värnpliktiga där idrotten var en av flera delar och kanske en av de saker jag personligen ansåg var bland det roligaste.

En hel del av mina dåvarande kolleger hade inte riktigt samma brinnande intresse av detta varför vi ofta bytte dessa utbildningspass där jag fick möjligheten att ta ett lite större grepp om idrottsutbildningen.

Syftet med FYS var givetvis att man skulle bli starkare, snabbare och mer uthållig för att möta de krav som ställdes i de mer extrema formerna av militärtjänsten, men också med ambitionen att skapa en förståelse och livslångt intresse för idrott och fysisk aktivitet.

Detta då man inom det militära, precis som i yrkesliv och inom idrotten, är beroende av kollektivets gemensamma insats och att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, började man oftast med de individuella förutsättningarna med att inventera status och förutsättningar, varefter man sedan kunde fortsätta med bygga upp önskade förmågor mot de uppgifter som i förlängningen var de övergripande målen.

Som exempel på kollektivets roll och betydelsen av varje individ kan man ta en enhet (grupp) på 8 personer som är utsedda att självständigt lösa en specifik uppgift där varje person har sin speciella roll och uppgift.

Gruppen har utbildats och tränats för sin gemensamma uppgift där alla har sina personliga egenskaper och förutsättningar och oavsett om man är smartast eller starkast är varje person den som löser sin uppgift bäst och ovärderlig för gruppen. Blev någon skadad eller utmattad var det denna person som skulle sätta tempot för de övriga genom att gå först och ta täten. Bara genom detta bidrar man till att personen mentalt känner sig bättre och tempot höjs. Blev tempot inte tillräckligt och det ändå inte gick tillräckligt fort avlastade man utrustning från denna person och omfördelade denna på övriga i gruppen.

Finns det paralleller och faktorer som man kan ta med av detta till sin livssituation i allmänhet (privat & yrkesliv)?

Rubrik test

Text test